Ni som vet, ni vet

Ni kanske har undrat varför jag aldrig skriver ut vad den organisationen jag jobbar för heter, varför byarna jag jobbar i inte har ett namn, varför mina historier om barn och vuxna inte har supermycket detaljer och varför mina foton väldigt sällan visar ansikten. Jag har inte ens skrivit ut vad orten jag bor på heter, men jag tycker det går bra ändå. Kan ju tyckas väldigt hemligt och mystiskt på något sätt, men ni som vet, ni vet, ni andra får fortsätta undra. Jag gör det som sagt med flit och det är helt enkelt för att jag vill och måste skydda personers identitet och för att det inte på något sätt ska gå att lista ut vem eller vilka jag faktiskt skriver om. Ibland kan jag ändra lite grand i berättandet, bara för att det som sticker ut lite extra i verkligheten inte alls ska gå att spåra. Det är inte att ljuga, bara att skydda. 

Berättelser är viktiga för att ge andra en insyn, men får inte på något sätt skada någon eller försätta oss som organisation eller dem som personer i någon slags risk. Själv är jag registrerad hos det sydafrikanska konsulatet för socialarbetare och skulle jag göra något dumt, som bryter med de lagar och regler jag måste rätta mig efter, så kan jag helt enkelt förlora min registrering. Självklart är också tystnadsplikt en viktig del. 

Nu när jag sagt det här, så kommer det inom en snar framtid ett helt inlägg om organisationens historia från början till idag, berättat med mina ord.  En uppmuntrande och lite smått fantastisk historia.