Vill hon vara här?

Hon log, men osäkerheten lös i ögonen, när vi småpratade med den nyanlända tjejen efter morgonandakten. Hon ser ut att vara något äldre än de andra barnen, men hon fick självklart också komma då hon hade yngre syskon som passade in i centrets kriteria.  Vad kan denna vackra tjej tänkas ha varit med om? Vill hon vara här, eller hellre åka tillbaka hem? Hade allt stått rätt till där hemma, så hade hon och syskonen natruligtvis aldrig kommit. Men, det finns en anledning till varför just de kom. Jag har inga svar, men speciellt hon återkommer ofta i mina tankar under dagarna. Jag jobbar inte direkt med barnen på centret, men jag observerar och känner med dem. Början på året är ofta en tid då många barn blir omhändertagna. I år är inget undantag.

Att bli placerad i ett center som vårt är inte en enkel procedur. Social-arbetare, domstol och sjukvård gör sitt, men ibland är även andra inblandade. Ett barn skulle aldrig behöva bli omhändertaget. Det är det sista vi vill. Det måste ju finnas någon villig släkting, granne eller närstående vars hjärta klappar för dem och faktiskt kan välkomna dem till sig en tid, eller kanske för gott. Jag önskar så att det fanns så mycket mer pengar att röra sig med. Att presidentens årliga budgettal någon gång nu i februari kommer handla om att massor av pengar ska satsas på barn och familjer under 2019. Så brukar det inte vara, men man kan ju önska. Vi drömmer tillsammans med många andra om att vi skulle kunna satsa helhjärtat på preventativt arbete ute på fältet, så att så få barn som möjligt ska behövas tas från sina familjer.