#ImStaying

Jag undrar hur många halsar som stockats och stora droppar som rullats från tåriga ögon under de två senaste månaderna? Förmodligen rätt många av de idag över 800 000 medlemmarna. Jag är en av dem. Och detta på grund av #ImStaying. Facebook-sidan som snabbt blev delad av många och som fortsatte växa stadigt. Den har benämnts som den mest kraftfulla i Sydafrika. Jag önskar att det här hade hänt mycket tidigare, eller är det kanske så att många av oss helt enkelt inte var redo innan?

Sidan framhäver det goda, det bra och det positiva av landet och dess invånare. Så, till den milda grad att det kanske kan anses aningens ”smörigt” ibland. Smyger sig något negativt in, blockeras det direkt, för här ska inga dåligheter spridas vidare. Alla är välkomna, om man håller sig till reglerna alltså. Förutfattade meningar har suddats ut. Gemenskap har skapats. De medlemmar som sedan tidigare antingen varit trångsynta, eller helt enkelt inte haft kunskap, har ändrat synen på andra kulturer, omständigheter, miljöer och så vidare,  och har nu insett att vi är mer lika, än olika, när det kommer till kritan. Många har velat lämna landet, då rädsla slagit rot, och allt ser mörkt och våldsamt ut,  men nu har ljuset sprungit fram och hoppet har växt fram.

Det senaste är att #ImStaying har blivit organsiation och satsar på crowdfunding för ett enat Sydafrika.

Vad är det då man pratar om, som har ett så förvandlande koncept? Jo, mestadels mitt favoritämne alla kategorier! Människors historier. Det kan vara om hur någon vänlig själ hjälpt till när någon fått punktering på bilen en mörk kväll, hur någon helhjärtat stöttat en fattig, ensamstående mamma under åren, så att hon kunna utbilda sig, psykologistudenterna som köper tvättmedel och tvättar kläder åt äldre pensionärer (för hand), hur människor umgås över kulturgränserna, ärliga och ofta ganska roliga frågor om varandras bakgrunder och så vidare och så vidare. Eller, som idag då Sydafrika gick vidare till finalen i Rugby-VM: ”Hej, kom just att tänka på att kanske en, eller till och mer fler, av våra rugby-spelare är med i den här gruppen. Vad skulle du vilja säga till dem?”

Sådant här gör mitt hjärta glatt. Jag ser fram emot vad som kommer hända härnäst. Grundaren skulle ju till och med kunna bli fredspristagare om det fortsätter så här, vem vet?