Synats in i minsta detalj

Jag har blivit en riktig kontorsråtta. Det finns något som heter så, eller hur? Jag som förut var ute på fältet flera gånger i veckan, sitter mest framför datorn numera. Turligen så har jag alltid gillat “pappersarbete”, även om ombyte förstås förnöjer.

Dagarna på jobbet har det sista halvåret handlat mycket om att utreda och skriva utförliga rapporter om en del av organisationens utbildningsmaterial för föräldrar, det vill säga föräldrakursen, hanterande av död och trauma samt hälsosamt leverne. Dessa kurser som använts i ett antal år och nåtts av hundratals föräldrar som fått en chans att bli mer effektiva och förhoppningsvis bättre i sitt föräldraskap, har nu synats in i minsta detalj. Kollegans och mina frågeställningar har bland annat varit om materialet fortfarande är relevant, vad borde tas bort, inkluderas, kan det jämföras med andra utbildningar i landet, vilka teorier bygger det på, vad säger forskning och lite till. Vi har även haft fokusgrupper med otaliga frågor tillsammans med våra kollegor som utför själva utbildningarna. Med detta är vi nu klara och då börjar nästa fas i arbetet. Alla ändringar i materialet. Har redan börjat detta mastodont-arbete lite grand, och hoppas och tror att det inom en ganska så snar framtid kommer kunna bygga upp många, många fler familjer.

Som ni nog redan vet, så tror vi stenhårt på förebyggande arbete och det är ju det våra utbildningar är till för. Att få föräldrar att inse sin roll i barnens utvecklande och framtida liv. Och, kan vi påverka en familj åt gången, kan det ju leda till något betydligt större. Färre och färre barn blir omhändertagna och tvingas leva utan sina familjer. Kruxet är dock att vi vill göra så mycket, men att pengarna inte rullar in i samma hastighet. Inställningen hos många finansiärer (heter det verkligen så?) är att saker-man-kan-ta-på bör sponsras, eller utbildningsprogram de själva vill bestämma hur allt ska utföras till punkt och pricka, men som kanske i verkligheten inte riktigt passar in ... Sådant där är krångligt och kanske lite svårt att förstå, men vi ser så klart ändå fram emot vad som komma ska. För inte ger vi upp inte. Det finns som sagt alldeles för mycket att göra.