Med Helgesson som måttstock

Idag övade vi på att titta på ett öga. Det gick sådär. Vi räknade med fingrarna på båda händerna. Det gick bättre. Det är sådant jag och en av guldklimparna gör ibland, då vi väntar på morgonandakten i matsalen. Eller, då samlingarna drar ut på tiden. Vi gör övningar för att bli bättre på motoriken helt enkelt.

Denna lilla individ är så klok, förstår allt på två språk, kommunicerar starkt utan att lyckas forma ord som andra förstår. Älskar livet. Ler ofta, skrattar, men kan bli otroligt arg också. Kan ha ett sådant tålamod. Ögonen spelar, visar ren busighet. Slåss med kompisarna går det med. En del är hälsosomt vanligt för åldern, medan annat ligger rejält efter.

Jag kommer ihåg hur Jonas Helgesson berättar i en av sina böcker, hur han aldrig blev särbehandlad av sina syskon eller föräldrar, trots att han var sedd som annorlunda än många andra i hans omvärld. Han använde rullstol tills han var elva, och sa sina första ord som sex-åring, eller något liknande. Med Helgesson som måttstock har knatten alla förutsättningar att fortsätta utvecklas för att få ett rikt liv. I min värld finns det inga andra alternativ. Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, men jag ber och tror att de rätta dörrarna ska öppnas, så att min lilla vän ska få det liv just denna är värd.