Vem annars?

Jag har funderat lite på varför just jag brinner för barns trygghet, säkerhet och rättigheter? Jag som inte ens har några egna barn, iallafall inga biologiska. En motfråga kom ganska snart upp, vem annars? Jag tror nämligen att det kan ha legat långt där inne innan jag ens förstod att så var fallet.

Nog har jag nästan alltid haft barn omkring mig på något sätt. Barnvakt åt grannens ungar från tidig ålder, au pairat, barngrupp i kyrkan, volontärat med barn, socionomplugg med C-uppsatsfokus på familjehemsbarn, jobb på akut-utrednings-hem för barn (och familjer), och så kom jag hit. Och, då blev det ännu mer barntänk.

Om man nu kan kalla det ett intresse, så har det växt mer och mer med tiden. Ju mer jag vet och förstår, desto mer vill jag lära mig. Det går liksom inte bli slutlärd. Under årens lopp har jag även träffat och arbetat med så många personer, som velat det absolut bästa för varenda barn och det smittar av sig.

Något som kan göra mig upprörd på riktigt är att barn oftast är ignorerade i de allra flesta sammanhang, även då viktiga val som handlar om dem tas. På alla nivåer i samhället. Inte bara här, utan globalt sett. Barn  är unika, värdefulla och så utsatta. En del mer än andra. Och, det är det där som biter fast i hjärtat lite extra. Utsattheten. Fast det är det alldeles för många som inte ser, eller är det så att de inte vill se? 

Barn uppmärksammas inte, de är inte hörda speciellt ofta. De anpassar sig till vilka situationer som helst, även de mest horribla. Någon måste stå på deras sida, så varför inte jag? De har rätt att få må bra, utvecklas som det ska och få känna sig trygga. Så kan jag tillsammans med mina kollegor använda våra röster å deras vägnar, så gör vi det på en massa olika sätt, vilket jag är säker på att varenda en av oss kommer fortsätta göra tills dagen vi slutar andas. Det här har blivit ett kall, eller rättare sagt har alltid varit ett kall, som bara behövdes grävas fram och erkännas.