Kanske inte så nödvändigt?

Ibland tänker jag på hur mycket det är jag faktiskt inte vet om människor jag annars tycker att jag känner rätt väl. Och, då talar jag om både arbetskamrater och kompisar. Vi känner varandra på ett plan, inte flera och absolut inte på alla plan. Många detaljer saknas och kanske gör att den riktiga bilden av mig inte når fram helt. Är ni också så? Fast tänker jag vidare, så är det kanske inte så nödvändigt. Gör det egentligen någon skillnad om andra vet att jag är för lat att använda balsam i håret, eller att jag sover med öronproppar varje natt? Att jag inte kommer ihåg siffror och det enda telefonnummer jag kan är mitt egna (finns ju knep att ta fram när det behövs) och så vidare?  Några vet en del, många inte alls. Det är ju inte på något sätt hemligt och knappast pinsamt, men bara sådant som aldrig kommer upp.

Det kan ju bero på personligheten. Den där introverta som jag har. Jag är vare sig blyg eller saknar social kompetens, men känner inte behovet att öppna upp för alla som vill lyssna. Det hör ju liksom till de extroverta. Att lära sig om personligheter och dess skillnader borde vara obligatoriskt på högstadiet. Tänk vad mycket vi sluppit gå igenom och så mycket mer vi förstått om varandra. Livet hade nog varit aningens enklare då, eller vad tror ni? Vill ni ha boktips om detta superintressanta ämne, så säg bara till.