Slungas tillbaka i tiden - hur allt började

Det var i juni 2001 som jag för allra första gången anlände till Sydafrika. Galet men sant, det har gått hela 19 år! Några av mina gamla volontärkompisar från den tiden postade ett fåtal foton på FB nyligen och jag tror att vi alla slungades tillbaka i tiden för en sekund eller två. Detta speciella äventyr kom att betyda mycket för alla av oss på olika sätt. Iallfall för mig så var det början på något helt nytt, men det visste jag inget om då.

Två andra internationella volontärer och jag flög tillsammans. Vi kände inte varandra, men det kom att ändras snart. Vi hämtades på flygplatsen av två svenska volontärer från centret. Det jag kommer ihåg allra mest från detta, denna första dag i det nya landet, är hur föraren av bilen gör en u-sväng, kör över gräset i mitten på motorvägen, för att sedan köra motsatt håll. Medpassageraren hade glömt sin tröja på en bensinstations offentliga toalett och denna skulle hämtas. ”Jaha, är det så här man gör i Afrika”, tänkte jag trött efter en lång resa på ett dygn eller så.

Den första tiden kunde tidvis kännas rent av kaotisk på grund av alla intryck. Omgivningen, språket som jag av någon obegriplig anledning tyckte lät som japanska ibland (?), till och med engelskan lät konstig, alla nya namn, maten, vänster-trafiken, rutinerna på organisationen, barnen, att hitta i området. Allt detta som idag är lika självklart som om jag alltid varit här. Vissa saker var lätta att omfamna, medan annat tog tid att förstå. Om någonsin. "African time" har jag fortfarande inte kommit till rätta med, även om jag accepterar det betydligt bättre nu.

Den sex månader långa volontärstiden gick snabbt. Min kompis hemifrån slöt upp efter ett tag. Aktiviteter varvades med jobb med barnen och fritid med andra volontärer och ett fåtal nyvunna lokala bekantskaper. 

Jag kommer ihåg guldstunderna med ungarna, där kvällsbönen vid sängkanten, stunderna i centrets lekplats, skjutsandet till skolan och hämtandet av donerad mat med tonåringarna står ut lite extra. Det var nog det jag gillade mest. Att tvätta småbarnens tygblöjor för hand och se till att ungarna var klara med dusch och förberedda inför kvällen innan matklockan ringde, kanske inte var några favoriter, men ändå viktigt och fina minnen idag.

Fritiden handlade om långa promender till mataffären, sandkorn på stranden som piskade benen i blåsten, flip flops, restaurangbesök i mängd, billig bio och kyrkbesök. Och, så var det resorna. Vilka härliga minnen! Vi såg natur och miljöer jag aldrig tidigare sett i verkligheten. Gröna, storslagna berg, afrikansk natthimmel med miljontals glittrande stjärnor, soluppgångar vid havet, safari och så mycket mer. Sjungandes på flaket till en pickup, eller i en gammal blå bil det regnade in i. Det här var minst sagt spännande.

Så småningom var det dags att åka tillbaka till Sverige, med en bit av hjärtat fastnitat här borta. Känslorna om att inte vara ”klar” fanns redan då, även om det inte riktigt gick att sätta ord på. Och se vad det tagit mig, med start i juni för nitton år sedan.