Att överge en bebis

Lockdown med sina goda intentioner, har visat sig ha många mörka sidor. Jag har tidigare nämnt hunger, övergivna bebisar är inte helt oväntat en annan.

En sydafrikansk online stödsida för gravida kvinnor och mammor har på egen hand försökt ta reda på om det de trott är riktigt. De tog kontakt med 24 barncentra som tar emot små barn och mycket rikitgt, antalet övergivna bebisar går snabbt uppåt jämfört med tidigare års statistik. Sedan lockdown började i slutet av mars, så har 59 små tjejer och killar hittats levande och 25 döda. Det här var första juli, så siffrorna kan ju ha ökats. Ett stort mörkertal finns helt säkert också, då andra små helt enkelt inte har upptäckts av någon.

Denna djupa tragik kan delas upp i olika kategorier. Bebisar som blir övergivna på ett mer eller mindre säkert sätt, alltså en mamma som föder på sjukhus, lämnar barnet där och tyst försvinner för att aldrig komma tillbaka. Bebisar som blir övergivna på ett ställe där de troligen kommer bli hittade, till exempel inlindad i en filt på någons trappa eller på ett busstop. Sedan är det bebisar som blir övergivna där de förmodligen aldrig kommer finnas, som i en latrintunna på ett utedass.

Hur kan en mamma göra så? För det är allra oftast hon som överger barnet. Många kokar av ilska när de hör sådant här, men gör inte det. Du, precis som jag har aldrig varit i mammans situation. Vi har aldrig vandrat en mil i hennes skor.

Förra året tog centret emot mer bebisar än vanligt på kort tid. Nu var de flesta inte alls övergivna, utan omhändertagna på grund av en rad olika anledningar. Jag tog reda på deras bakgrundshistorier för att se om det fanns likheter i deras så korta livsberättelser och hade nog trott att nästan alla hade rädda tonårsmammor utan stöd. Men, det jag fann var att flertalet mammor istället var kring 30 års ålder, hade redan ett eller flera barn och kämpade med mental ohälsa. Där har vi det! Vilken ledtråd. Kan det inte vara så att det är precis likadant hos mammor som överger sina barn? Mental ohälsa!

Lockdown har fört med sig lidande på olika sätt, då arbetslösheten ökar, inkomsten sinar, maten tar slut, olika slags misshandel och missbruk accelererar, isoleringen rör om känslor som inte känns bekanta. Stress, depression, otrygghet, panik, hopplöshet, otillräcklighet. Det här och kanske annat kan vara den gravida kvinnans verklighet. Barnet föds, eventuellt i hemlighet, och kanske är tankarna så irrationella att hon inte kan komma på andra alternativ. Hon ser ingen annan utväg än att överge.