En eftermiddagen i verkligheten

Eftermiddag i kåkstaden. Solen är varm, nästan het, trots att det fortfarande är vintermånad. Egentligen skulle vi inte åkt in utan träffats precis utanför området, men om inga telefoner svaras och ärendet måste utföras, så blev det så. Ett besök hos familjen vi känner. Ett första hembesök för mig på mycket länge.

Nya bostäder med glansiga plåtväggar har kommit upp. Det har byggts så tätt inpå, att det numera är riktigt trångt att gå nerför de smala stigarna mellan skjulen. Där vi hade en lekdag med en del av områdets barn förra året finns inte kvar. Nu bor det människor där.

Famljen är glad att se oss, och vi dem. Mamman har börjat baka vetkoek (friterat bröd), som hon säljer till den som vill ha. Äldsta dottern visar favoritklippet från tiktok. Mammans syster anländer snart. De ser ut att må bra. 

Jag och kollegan stannar inte så länge och de följer oss till bilen. En påverkad ung man vinglar vägen fram och vill först sälja sockerrör, men utser sig själv snart till parkeringsvakt och ser till att vi kan vända bilen på liten yta utan att köra in i något. Han får en clementin som tack.

Vi kör på den smala, dammiga vägen ut mot landsvägen. Som alltid samlas många kring vattenkranen för att fylla sina hinkar. De små butikerna med frukt och chips är öppna. Någon grillar kött till försäljning.

Kåkstaden är som i en annan värld. En verklighet för många, där livet rullar på precis som för oss som lever våra liv på andra platser och på andra sätt.