Ett steg närmare normalitet

 

Vi har levt oss igenom ett-hundra-fyrtio-tre (!) lockdowndagar och imorgon är det dags att flytta ett steg närmare normalitet. Från fas tre till två, vilket känns lite som att vi kommer kunna leva som ni i Sverige har gjort hela tiden under pandemin. Förutom att vi fortsätter med ansiktsmask och inte kan åka utomlands, och förmodligen lite till. Att till och med få träffa vänner är nästan overkligt. Vilken grej det här har varit, och kommer vara ett tag till.

Mitt i allt känner jag mig så bortskämd. Förunnad är nog ett bättre ord, för jag är frisk, stark, har ett jobb och en lön som troget anländer på bankkontot varje månad. Jag har inte alls påverkats negativt som så många andra. Tack Gud att jag är introvert!

Sydafrika har gått igenom mycket på olika plan under virusets framgång och det är bara jobbigt att tänka på hur det kommer påverka inte bara ekonomi, utan även utbildning, hälsa och psykiskt mående framöver. Årtionden sägs det. Att mycket inte fungerat redan innan allt det här är väl känt, speciellt för oss som arbetar inom socialt arbete. Men, nu har fler och fler fått upp ögonen om hur orättvis skolvärlden är och hur utspridd korruption är inom myndigheter på höga nivåer för att nämna något. Extra insatser har behövts ekonomiskt under den här tiden, och miljoner och åter miljoner rand (valuta i SA) har mystiskt  bara förvunnit med följd att fattiga människor inte fått de matpaket de så desperat behöver och en hel massa annat. Bibelversen om hur kärleken till pengar är roten till allt ont har klart visat sig vara väldigt relevant och sant. Så, så tröttsamt.

Men, så småningom kommer det en dag, då vi kan titta tillbaka och glädja oss över att vi faktiskt kom igenom detta också. Vi kommer ha ett före och ett efter, upptäcka att vi och omvärlden förändrades och inte är den samma längre. Att vi vuxit som människor och inte längre är så själviska. Eller, det är iallafall vad jag hoppas att vi kommer inse.