Tomt skafferi

“Hon satt på sin soffa, grät och tackade Gud när vi bar in kassarna med mat“, berättar en av kollegorna under morgonandakten på jobbet. Kvinnan var i åttioårs-åldern och hade inget kvar att äta. Kollegan fortsätter prata om familjen, där pengarna tagit slut och skafferiet varit tomt. En av familjemedlemmarna hade haft en dröm om en dignande kasse full av mat bara någon natt innan och nu var det verklighet. En av barnen var så glad att han inte kunde stå still när han förstod vad som hände. 

Veckan har innhållit ytterligare matdistrubition av mat för organisationen. Innan lockdown gjorde vi denna insats då och då till någon enstaka familj, men sedan Covid-19s anländande har det exploderat. Behoven är fortfarande stora. Inte för att vi vill att människor ska bli beroende av oss, men ibland finns det inte något annat val. För inte kan vi stå och se på från utsidan utan att agera. 

Det är många lokala förmågor som hjälper till. Privatpersoner, organisationer och kyrkor. Jag hörde senast nu i morses hur kyrkan jag tillhör delat ut över ungefär 1 700 matpaket under den här perioden. Jag vill inget mer än att samma anda ska fortsätta även efteråt, när världen ser annorlunda ut jämfört med nu, men så klart hellre på ett mer bestående sätt. 

Kollegan som vittnade om sina erfarenheter av veckan säger då vi går upp för trappan till kontoret, hur det hela påmint henne om att vara tacksam. Att även då hon kanske kämpar på med sitt, så finns det så många som har det värre. Ja, kanske låter det klyschigt, men i de allra flesta fall är det ju ändå så. Jag höll med henne och tackade för att hon berättat.