Vi kan aldrig veta vem som behöver det mest

 

Kvinnan med hunden kommer gåendes mot mig på gatan under min morgonrunda. Vi hälsar och hon säger ”Jag har inte sett dig på ett tag”. Jag vet inget om henne, bara att hon precis som jag är ute tidigt på morgnarna. Denna lilla gest gjorde mig nästan lite upprymd. Hon, som jag inte känner alls, har uppmärksammat att något har ändrats, för inte kan hon veta att jag återigen är tillbaka på kontoret och att rutinerna behövts ruckas på  igen. Men, tänk ändå att så lite kan sprida glädje. Ett enda litet konstaterande på språng. Denna lilla händelse går inte direkt att jämföra, men mina tankar vandrade ändå genast till psykisk hälsa.

Det var inte länge sedan det var världsdagen för psykisk hälsa. Här uppmärksammar vi detta viktiga ämne inte bara denna dag, utan hela månaden. Sociala medier (iallafall de jag använder) har svämmat över av information och vi har påmints om hur västentligt det är att må bra i själen, att kunna hantera utmaningar och inte minst ha stöd när det behövs som mest. Psykiskt hälsa är ju något vi alla har, vi mår olika och har olika sätt att ta oss ur det som får oss att känna oss nere. Att sedan en del av oss har det jobbigare psykiskt än andra är bara att konstatera och vad det beror på har förmodligen lika många anledningar som vi är personer. Det här är vanligt och under denna långa, sega pandemin lider fler än någonsin har det framkommit. Osäkerheten sätter sina spår.

Vad vill jag då med det här inlägget? Kanske förmedla att vi måste se våra medmänniskor, uppmärksamma och sträcka ut en hand. Vi kan aldrig veta vem som behöver det mest. Många visar inte något på utsidan, men plågas och våndas inuti. Var närvarande till de vars vardag bara är för mycket, till de som inte fungerar som de gjorde innan. 

Det är förunderligt att en upplyst värld fortfarande stigmatiserar något som är så normalt. Ta hjälp, var till hjälp på det sätt du kan.