Vår enda fristad

Tänk att den här lilla plätten var vår enda fristad under 35 dagar förra året. Det var total lockdown och vi fick inte gå ut alls, eller en person per hushåll fick åka till affären för att handla mat och blev man sjuk fick man givetvis söka sjukvård. Efter dessa dagar fick vi äntligen vistas utomhus och det kändes som rena himmelriket även om det bara var några få morgontimmar per dag. Men, pandemin fortsätter och har oss fortfarande i sitt grepp. 

För två dagar sedan var det ettårsjubileum av Sydafrikas allra första kända Corona-fall. Helt galet hur det har utvecklats sig sedan dess, men det är ju egentligen inte det jag vill dela med dig. Det är ju trädgården. Den som fick vara ett andrum och gjorde instängdheten mycket lättare.

Ni skulle bara veta hur makalöst det var när allt stod stilla, inte en bil hördes, knappt en människoröst, utan bara naturljud. Havet på håll, sångglada fåglar och grodorna på kvällarna. Magiskt. 

Trädgården är verkligen inte stor, men det räcker, och så här ett år senare är jag fortfarande så tacksam för den.  Numera tycker jag om att gå omkring och plocka och försöka mig på att odla något litet, vilket är mysigt och spännande på samma gång. 

Jag försöker få gröna fingrar och lyckas med något och misslyckas med något annat. Det är väl så när man lär sig. Än har aporna inte upptäckt de tre paprikorna som växer så det knakar och jag hoppas att det får förblir så. Har förresten precis planterat chilli och tomatplantor om någon vill veta.

Blicka ner mot havet, över träden, sker dagligen. Hemmablind har jag inte blivit och tror helt ärligt att jag kommer fortsätta att känna lugn och lycka varje gång jag låter ögonen vandra dit. Vilken ynnest att få ha det så här. Är inte det här välsignelse, så säg?