En begränsad tid

 

Trots att jag haft många barn omkring mig genom åren, så var det inte förrän jag började dela huhåll och mycket av livet med ett barn, som jag på riktigt förstod hur snabbt en barndom faktiskt sker. Mitt framför ögonen på mig upplevde jag en liten, aktiv knattes liv med ett ständigt upptäckande i sinnet för att i nästa stund ha en snart femton-åring i huset. Både rejält längre och starkare än jag. Visst hade jag insett att barn växer upp fort redan innan, men att på nära håll få vara med om utvecklingen gör det nästan lite väl verkligt. Går tiden ännu snabbare i ett hem med flera barn, där det händer ännu mer saker kring dem hela tiden?

Att vara i själva processen själv är en helt annan sak. Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte att tiden gick snabbt när jag själv var barn, det kom först senare när jag nått vuxen ålder. Som barn vill man gärna bli äldre, så även den unge mannen i mitt hushåll. Jag vet inte hur många gånger han fått det sagt till sig att han måste ta vara på tiden nu, för att vara barn är en begränsad tid, som aldrig kommer åter.

En låtsasmosters önskan är så klart att B ska få leva sitt liv utan bekymmer och kunna ta vara på alla de möjligheter som kommer hans väg, men jag vet också att verkligheten är helt annan. Även en tonåring ska behöva få ta sina egna beslut och ta de konsekvensker det leder till, vare sig de är positiva eller inte. Det är så man lär sig, det kan ingen annan göra åt en. Det går att lära sig av andras upplevelser till viss del, men vissa saker måste erfaras på egen hand. Jag får helt enkelt inse att det inte går ha 100% kontroll över allt.

Men, barndomen slutar inte förrän vid 18, så än är det några år kvar. Kanske vrids tiden ner en aning tills dess, så att jag kan vänja mig vid tanken att B en dag också kommer vara vuxen och kan ta vara på sig själv inom alla områden. Tanken är nästan hissnande, men vad jag än tycker om det, så är det så det kommer bli. En dag.