Nästan bortgift

Härom dagen var jag med min närmaste kollega till en av organisationens stödgrupper för fosterföräldrar ute i en av områdets byar. Samlingen var avslutad och jag plockade ihop kopparna efter fikastunden medan kvinnorna fortsatte samtala om smått och gott. Även om jag övar, så är Zulu inte min starkaste sida, men en del förstår jag allt ... Plötsligt hör jag ordet makoti och vet direkt att gruppens deltagare har diskuterat mig och jag vet precis vad den trevliga kvinnan i soffan mitt emot menar. “Vill du bli min sons fru?” blir jag sedan frågad med ett stort leende. Som den kvinna från västvärlden jag ändå är ser jag mig själv genast iklädd huckle och traditionell städrock lagandes mat över öppen eld till en stor släkt för att sedan skrubba golven liggandes på knä i de små husen på gården långt efter att resten av familjen har somnat på kvällen ... Det är ju lite så det är för den sista ingifta kvinnan i familjen, en makotis lott.  “Nej. Jag skulle inte passa in, jag kan ju inte ens tvätta kläder för hand på rätt sätt” blev mitt svar. “Men han kan ju alltid köpa en tvättmaskin åt dig.” ... och jag fortsatte ivrigt att plocka bland kopparna.