Tala om det

Depression påverkar tankarna, känslorna och beteendet. Det finns ingen väg ut, ingen kontroll, likgiltighet, ilska ... symptomen är många. Trauman hotar vår säkerhet och kan få oss att ständigt gå omkring i rädsla.

Arbetsveckan avslutades med en dags intressant workshop om mental hälsa och hur stödgrupper kan hjälpa till i rätt rikting.

Gatubarn, som nämndes i förbifarten, är inte helt ovanligt i städerna.  På samma ställe som dagen hölls ser man dem ibland ståendes med sina stenansikten och trasiga kläder vid trafikljusen för att  försöka få kontakt med bilisterna i hopp om att få ihop lite pengar när det slår om till rött. Många av dessa trasiga barn, en del inte ens tonåringar, använder redan droger. Deras historier är förmodligen väldigt olika, men det de har gemensamt är att de av olika anledningar lever ett mer eller mindre laglöst liv på gatorna. Droganvänding startar många gånger på grund av just depression, vilket ofta även går hand i hand med traumatiksa upplevelser, våld, identitetsproblem eller blir ett annat sätt att rymma från verkligheten. Mina tankar snurrar kring gatubarnen. Vad har egentligen hänt? Varför bor de inte hemma? Hur mår de? Hur kommer deras framtid se ut?

 Workshopens ledare pekade ut om och om igen att depression, trauman och drogmssbruk inte alls är omöjligt att bli fri från även om det kan verka så i stunden, men de drabbade måste ge problemet en röst, tala om det. Så är det ju för alla av oss. Stänger vi inne saker och ting, så mår vi sämre. Talar vi, så mår vi bättre. Kanske är det nu dags att ringa på hos grannen som aldrig får besök eller ge lite mera tid åt tonåringen där hemma? Om vi skulle börja bry oss mer om varandra kan vi säkerligen förhindra dåligt mående till viss del. Något att tänka på ...