Terrorupplevelser från förr

Att ta del av andras historier är en del av min vardag. Men bara för att jag hör många berätta om sina liv, betyder inte att  historierna i sig är de samma.  Jag slås ofta över vilka livsöden det finns där ute, hur mycket samma människa har tvingats gå igenom. Idag fick jag en glimt, en liten bit om hur det var att vara barn med en oönskad hudfärg under apartheidtiden. Det må vara länge sedan, men för kvinnan jag träffade är minnena starka. Hon berättar att hon bodde i en stad med mamman som försörjde dem genom att arbeta som butiksbiträde. En dag var den lilla flickan sjuk och så illa däran att mamman inte vågade låta henne stanna ensam i lägenheten under dagen. Även fast det var olagligt tog hon med den lilla till jobbet och gömde henne i ett av uterummen till affären. Än idag, många år senare, kommer hon ihåg skräckkänslan då mamman plötsligt kommer springandes för att gömma undan henne ännu noggrannare. Polisen gick en av sina rundor, gata upp och gata ner för att se att allt var iordning. Varje dörrspringa, varje nyckelhål skulle inspekteras.  Var ordningen störd, om det så var ett litet barn på fel ställe, skulle det straffas. Detta var inte en engångshändelse, utan bara ett av de minnen hon idag beskriver som “terrorupplevelser” ifrån barndomen. Barndomen som i efterhand ska vara en tid att minnas med gläjdje, en tid då trygghet ska vara självklar... men inte är för allt för många.