Att slåss med orden 2

Något jag har funderat över är om de tålmodiga engelskalärare vi svenskar har haft någonsin talat engelska bortanför klassrummen? Inte för att jag tycker de var dåliga på något sätt, men det är det där med uttal. Alla svenskar, då menar jag alla jag träffat här nere. De svenska volontärerna som kommer för att hjälpa till, de svenska gästerna som hälsar på, de som turistar och alla de andra .... inklusive mej själv då jag inte tänker mig för. Vi kan för allt i världen inte få till det. Självsäkert säger vi s-c-h-i-c-k-e-n ... som stavas chicken, men som faktiskt ska låta mer som t-j-i-c-k-e-n. Samma är det med children ... prova att säg t-j-i-l-d-r-e-n och det låter bättre. Vad jag, efter år med engelska som första språk, fortfarande fightas med är orden shop och chop, vilket jag ibland blir tydligt påmind om. Den där gången jag frågade låtsassystersonen om han ville hjälpa mig att hacka (chop) grönsakerna till middagen. Och får till svar “Yes, what are we going to buy (shop=handla)?” Ja, då förstår man att uttalet ändå är ganska viktigt. Men kan jag skylla på lärarna? Har de lärt oss fel, eller tänkte de aldrig på att rätta oss? Eller var det kanske så att vi elever hade otroligt dåligt fokus eller intakt hörsel? Men nu vet ju ni iallafall ... fast vill ni så fortsätt som förut, det är ju ändå själva charmen med att prata ett annat språk. Brytningar och felsägningar förgyller alltid livet lite extra!