I skymundan där ingen ser

Jag funderar på varför en del människor finner det naturligt att göra gott mot behövande, medan andra inte bryr sig om någon annan än sig själv. Att ge en hjälpande hand, finnas där, stötta och uppmuntra. Det är något som kan vara naturligt, eller som växer fram. Att inte ha sig själv i centrum hela tiden är nyttigt. Att ha andra i fokus hjälper oss att växa. Och då menar jag inte att hjälpa till med själviska motiv i sikte. Jag menar att hjälpa för att jag vill, där i skymundan där ingen ser mig.

Just nu har vi kvällsklasser för akuthem, det vill säga människor som villigt tar emot akutomhändertagna barn i det egna hemmet. Då vårt center och andra är fulla, finns det som ett väldigt bra alternativ. Barn som blivit övergivna, har svårt sjuka föräldrar, barn som blivit misshandlade eller misskötta kan under den tid deras socialsekteterare utreder hemsituationen och möjligheten att återvända till familj eller släkt,  tas om hand där. I lugn och ro kan de finna en fristad i en familj tills det är dags för mer permanenta lösningar.

Akutföräldrar med flerårig erfarenhet blandas under kursen med de som har drömmar om att starta. De blir peppade och får lära sig förstå hur barnens tunga erfarenheter påverkar dem och de som tar hand om dem. Deras självförtroende växer då de lär sig förstå lagen. Deras frågor kan få svar. Att ta emot barn som precis varit med om något traumatiskt är inte lätt. Det krävs mycket att få pojkarna och flickorna att bli trygga och förstå vad som händer. Och där har vi dem. Dessa personer som gör detta för att de vill, för att de känner att Gud har kallat dem till att bli lugnet i stormen. Att bli kallad är inte ett jobb, det är en livsstil. Något du gör, inte för att du är tvingad, men för att du bara måste ....