Gratisnöje

Så länge jag kan minnas har jag älskat att spatsera förbi hus som så inbjudande har dekorerade fönster och bara få snegla in lite så där i förbi farten. Att bara få en liten, liten glimt av vad som finns där inne då jag stegar förbi. Att låta fantasin löpa för ett ögonblick runt de som bor där och vilka liv de lever. Bara för att jag har flyttat, helt bytt land och numera inte så ofta, eller rättare sagt inte alls, har möjlighet att lite snabbt kika in, så har ju inte detta lilla gratisnöje blivit mindre roligt. Tyvärr gör ju höga murar eller fördragna gardiner det lite väl komplicerat.

Fast å andra sidan har jag ju ändå många möjligheter att “helt lagligt” besöka många hem här över från de flesta samhällsklasser å jobbets vägnar, även om det inte är direkt likadant och får samma rika fantasiflöde. Fast när det gäller de där stora, ståtliga bygnaderna med vackra grindar och välvårdade stora trädgårdar i de lite mer fina kvarteren, så är det bara att sucka och drömma. Men så igår hände det, vi blev inbjudna. Familjen var på semester och hemhjälpen var ensam där. Denna vackra hemhjälp, som jag känner som en av våra blivande fostermammor med en hel massa potential och som vi hade ett ärende att uträtta hos.  Hon försäkrade att det var helt okej att vi kom in, så då gjorde vi det J. Lite besviken blev jag nog ändå. Den fina ytan utomhus spegaldes inte helt på insidan.

Det är ju precis som med oss, vi attraheras så gärna av det yttre hos andra och tänker inte mycket på vad som försigås inombords. Allt som glimmar är verkligen inte guld om vi tittar närmare. Om vi bara kunde arbeta lika mycket med våra attityder, känslor och allt det där lite mer jobbiga, så kan både ute och inne börja glittra.