Volontärt

Har ni någonsin hört fraserna “ hade jag bara varit yngre, så skulle jag ...” , “ jag önskar att jag vore modigare”  osv osv? Kanske säger du det själv. Det finns en del som ändå gör slag i saken. De uppfyller sina drömmar, så att de på äldre dar inte behöver ångra att de aldrig satsade. Att vara volontär i utlandet är en sådan sak.

Genom åren har hundratals unga tjejer och killar, men även en del äldre, mestadels från Sverige samt från andra europeiska länder och USA, anlänt till centret för att ge av sin tid för något de tror på. Har man haft romantiska bilder om att heroiskt få rädda små, fattiga barn i Afrika, så byts dessa något förvrängda dagdrömmar strax ut?

Det är inte en dans på rosor att gå upp tidigt på morgonen för att mata bångstyriga småttingar och ständigt tillrättavisa bråkiga barn. Att försöka förstå kulturen och olikheterna. Kämpa med språket och maten. Bo i kollektiv med massor av strikta regler i säkerhetssyfte. Känslor av hemlängtan, av frustration, trötthet, att känna att jag inte räcka till. Fasa över vad barnen gått igenom. Allt detta blandas med känslor av kärlek, av nyfikenhet, och önskan att fortsätta hjälpa, få vara händer och fötter åt andra. Jag tror många håller med om att man lever för stunderna, de där gosiga stunderna med barnen, skratten med barnskötarna, aha-upplevelserna när man börjar förstå hur allt hänger ihop. Ett tandlöst leende från en av de minsta, utsträckta armar från en liten med nyrakat hår eller lite bus med någon av de äldre. Då glöms allt det andra. Det är bara att börja om med en påfylld önskan att vara med lite till.

Jag har haft förmånen att prata med en del av de barn som förut bodde hos oss, men som nu har växt upp och fortsatt leva, om deras erfarenhet av de internationella volontärerna. Det handlar om kvalitet, lek och bus, om läxläsning och skjutsande till skolan. Deras minnen är positiva och glada och det är ju ändå det som i räknas i slutändan. Det var ju för deras skull vi kom!