Fast bara om jag vill

Idag hade jag och en av kollegorna ett ärende att uträtta på ett härbärge för misshandlade kvinnor. Ett hus bland andra, inte långt från havet. En fristad för behövande.  Andras våldsamma handlingar har här berövat andras rätt till ett tryggt liv.  

Barn vi har på centret, vars föräldrar valt att inte vara närvarande. Det har valts att låta destruktivt levende betyda mer än de barn de borde älska högt och göra sitt bästa att leda genom livet. Berövande av en god uppväxt.  

Något som upprör mig är när uttryck som “det är min kropp, jag gör vad jag vill”, “det är mitt liv, jag bestämmer själv” används. Ibland vill jag bara skaka om de som talar och skrika. - Ja, det är din kropp, det är ditt liv, men inse att det du gör inte bara påverkar dig själv, men också alla de som står dig nära! De ser dig förstöra ditt liv. De står där hjälplösa med krossade hjärtan. Inse! Förstå! Ja, det är ditt val att stanna kvar i din många gånger självvalda missär, men att du leder andra med dig på vägen är inte rätt. Du ser inte hur dina barn är skadade för livet, hur de upprepar dina misstag och att de ser ditt beteende som normalt. Du ser inte hur dina egna föräldrar oroar sig i skymundan, hur de nästan gett upp hoppet.   

Vi har alla gjort vissa inte- allt- för genomtänkta val, som lett till något jobbigt. Men det finns alltid en chans att göra bättre. Det kan behövas mod och vishet  att börja om. Att reparera och ta nya tag kan kräva tro, tid och hjälp från andra. Men det går, fast bara om jag vill.