Tid är det enda vi har

Tid är något förunderligt. Så svårt att greppa, men så lätt att kontrolleras av. Hur kan något som hände för så länge sedan, kännas som det var helt nyligen eller som det aldrig skett? Och det som hände alldeles nyss, vara så avlägset. Räkna dagar till den efterlängtade semestern, ta tiden då sockerkakan står i ugnen, ständigt kolla klockan under det långa mötet. Långsamt eller snabbt spelar ingen roll för tid är något vi inte kommer ifrån.  

Som svensk, och inte att förglömma med en personlighet där ordning och reda betyder mycket, så är det inte helt problemfritt att leva på en avslappnad kust långt, långt borta. African time lever vilt och “tid är det enda vi har” verkar många gånger vara mottot. Nog har jag vant mig en del, och nog är jag mer avslappnad i många situationer jämfört med förut. Fast tid är nog det som fortfarande gör mig mest frustrerad.  

Appropå tid, så vankas det alldeles snart långhelg och några dagar borta från det vanliga. Jag som knappt kommer ihåg när jag sist var uttråkad eller kände att tiden kröp fram, ser fram emot några dagar då tiden kan tas som den kommer. Då allt kan sakta ner lite grand... och framför allt äntligen få slippa höra 6- snart 7-åringens ständiga undringar över när det egentligen är dags för oss och vännerna att fara :/.