Utrymme för minnen

Vi sitter där på sängarna i det lilla rummet på eftermiddagskvisten och jag lyssnar på hennes klara minnen av sonen som så tragiskt dog för några år sedan. Han, tonåringen som så gärna sjöng, men inte alls hade begåvats med en sångröst. Det är sådant  hon idag kommer ihåg med ett skratt.

Minnen betyder mycket. Någon gång ibland längtas det tillbaka, men även om det gick så skulle jag absolut inte vilja återvända. Jag trivs nu. Jag tror inte att det är speciellt sunt att leva med ständiga tankar på hur det en gång var, men nog är det roligt, nostalgiskt och ibland kanske även lite ledsamt att tänka tillbaka då och då.

Härom dagen gick tankarna tillbaka till högstadietiden, efter en hälsning från min numera 85-årige före detta klassföreståndare. Han, som alla tyckte om och som så ofta trampade på våra fötter med flit. Han, med den småländska dialekten som inte alls tvekade att ta med oss till London på skolresa. Lärarens barnbarn spenderar några veckor på min arbetsplats i studiesyfte och kunde tillsammans med mig konstatera att han är en man med stort utrymme för minnen. Bland alla hundratals elever han mött genom åren, så kommer han ihåg mig

Dåtiden får oss att förstå att vi gått vidare, utvecklats eller stagnerat. Vi skapar ständigt nya minnen och inte att förglömma att de ofta inte bara är till för oss, utan även för andra.