Något ingen kan ta ifrån mig

Någonstans ner mot stan har sångerna och musiken hörts i flera dagar. Vinden tar med högtalarljudet upp för branterna mot trädgården, där mest tid spenderas nu i värmen. Exakt var det kommer ifrån är svårt att säga. Då och då talas det och det går inte undgå att höra att det handlar om Gud eller att det bes böner. Det är förmodligen något anordnat av en av de många kyrkorna så här i början på året, eller är det så?

Min erfarenhet av Sydafrika är att det talas öppet om tro, det smusslas inte. Många, många från alla de bakgrunder går i kyrkan. Sen att jag inte  håller med om alla trosinriktningar, är inte det jag försöker framhålla. Det är öppenheten och självklarheten. De allra flesta kommunala möten, konferenser eller event öppnas med en äkta afrikansk kyrkosång och någon blir frågad att inleda med en fri bön. Att det sedan sitter både muslimer och hinduer bland de medverkande spelar ingen roll, ingen verkar någonsin ta illa upp.  Det säljs Biblar i mataffärerna, spelas kristen musik i butikerna, finns uppsatta Jesus-affisher  på väggarna i både kiosker och vardagsrum. Och ingen höjer på ögonbrynen.

Att kunna ha det så här är väldigt förmånligt. Har ni hängt med lite har ni förmodligen uppmärksammat att detta inte alls är fallet i många länder världen över. Det är inte  så självklart att leva ett liv öppet för Gud utan att bli hånad, hotad, förföljd eller inte helt ovanligt dödad. Jag tänker även på mitt gamla hemland, där tron hela tiden måste försvaras och diskuteras kring. Där skolavslutningar inte ska firas i kyrkan, där kristna ofta förlöjligas i media.  Nu tänker jag inte lägga ut det här något tydligare, för enligt mig finns det inget mer naturligt än att tro. Det är en bit av mig, något ingen kan ta ifrån mig!