Så här är det

Jag tror nog aldrig att jag kan bli trött på den afrikanska landsbygden. Jag är där ofta, för det mesta flera gånger i veckan och det kan jag tacka jobbet för. Färgerna, människorna, djuren, husen, naturen, grusvägarna, detaljerna. Allt det där som gör det så specielt. Det är mitt Afrika det. Och visst vore det synd att inte dela med sig lite grand.

Det är inte ofta man hittar skyltar med namn på gårdar eller vägar, så det blir till att fråga sig runt fram till nya bekantskaper. Att ha detektivförmåga är inte helt fel, då förklaringar över mobiltelefon inte alltid stämmer. “Sväng efter huset med det gröna taket, ta sedan tredje stigen till vänster efter kullen där det är en stor blå tunna, där kan du fråga efter fru Madlala som vet var jag bor ..." Nog kan det ta tid ibland, men fram kommer vi. 

 Att vägarna sedan inte alltid är de mest välskötta eller helt enkelt finns att hittas någonstans där under gräset händer titt som tätt, men med min trogne följeslagare den lilla, vita golfen fungerar allt.  Jag kan bara konstatera att det förmodligen inte finns någon väg, stig eller gata jag inte kan ta mig fram på numera. 

Jag älskar husen, slitna men välkomnande. Generationer lever tillsammans och gör det bästa de kan med det de har. 

Det är ingen ide att vara knusslig här inte. Inomhustoaletter finns, men inte hos många. Behöver man gå, så gäller utedass. Men glöm inte ta med lite toapapper i väskan. Du vet aldrig när det kan behövas.

Alla tvättar kläder för hand och har det varit blött i några dagar kommer man efter. Så snart det är uppehåll hängs plaggen ut. Varför ha tvättlinor då det går precis lika bra med staket och buskar?

Och till slut, en av mina favoriter ... skolbarnen i fina uniformer och skolorna med de blå taken. Fint, eller hur?

Tycker du att bilderna är aningens för små för detaljerna, klicka på dem och de blir större.