Döden och livet

Oj, oj, oj ... vilken vecka! Sitter på verandan och slåss mot myggorna. Jag tänker på hur jag bokstavligt talat slängts fram och tillbaka från en värld till en annan de senaste dagarna. Landet och turistorten, döden och livet ... Fjärde dagen av fem är avklarad. Jag och min närmaste kollega har undervisat medlemmar från några av våra stödgrupper för fosterföräldrar i det inte allt för lätta ämnet död och trauma, men ack så nödvändigt och viktigt i ett land där döden är påtagligt närvarande och vanlig, där våldtäkter sker ofta, ofta och där historen är fylld av våldsamheter och rasism.

Nu låter detta förmodligen väldigt tungt, vilket det på ett sätt är. Det är ju mig själv och de närmaste som får sig en ingående blick och jag kanske väcker sådant som jag sedan länge gömt obearbetat. Som samtliga kurser vi har inom organisationen är även denna till för alla, unga som äldre, högutbildade och för de som inte kan skriva sitt namn. Dagarna handlar om lyssnande, talande, delande och aktiva övningar i en blandad kompott. Skratt, gråt och eftertankar ligger nära till hands. Förstår deltagarna sedan vikten av att sörja, att bearbeta och stötta har vi nått långt.  

Varje morgon har börjat med att ta den stora bilen långt ut på landet för att hämta upp en glad, skara tanter i sina bästa år, för att sedan köra till nästa by och hämta upp fler innan anländandet till kyrklokalen vi spenderar dagarna i. 

Undervisning med respons. Många och intensiva diskussioner om verkligheten har kantat kursen under veckan. 

Övningar med en mening. Här visas även kursens yngste “deltagare”. Den lille killen fick snällt följa med mormor, då hon är huvudansvarig under dagarna.

Mackor och disk. Här gör man allt.  

Utanför väggarna rullar livet på som vanligt. 

Imorgon när kursen avslutats väntas diplomutdelning. En festlig händelse. Jag vet redan nu att deltagarna stolt kommer placera det egna diplomet väl synligt i familjens bokhylla för alla att se. Kommer jag för att hälsa på om flera år står det fortfarande kvar.