Sådant vi längtar efter

Människans bästa vän sägs vara hunden, vilket jag personligen inte riktigt kan hålla med om. Jag som ibland kanske har lite väl mycket respekt för de fyrbenta djuren. Jag kan inte säga att jag är rädd, men inte kan jag lite på dem inte. Det är därför jag och kollegan, med samma inställning som jag, gärna använder både väskor och paraplyer som vapen då de kommer för nära. Ibland händer det till och med att vi ringer dem vi ska besöka från trädgårdsgrinden, så att de med bestämd hand får de skällande och hoppande bestarna ur sikte från oss, så att vi sedan snabbt kan ta oss fram över gårdsplanen in till säkerheten.  

Här finns det hundar så det räcker och blir över. Nästan varje hem har en vakthund eller två, tre ... Det finns alltså fler hundägare än sådana utan. Visst ser man vissa ute på promenad med dem ibland, men det verkar inte alls vara lag på koppel. Hundar springer omkring mest överallt och jag kan tillägga att jag inte direkt uppskattar när de snabbt, snabbt springer utmed bilen med tankarna inriktade på att sätta de många, vassa tänderna i däcken.  

Så tillbaka till hunden som människans bästa vän, för alla kan ju inte vara hemska. Och jag kan faktiskt  ändå djupt där inne förstå vad så många redan har insett. Hunden lär ju vara hängiven, pålitlig och trogen, precis det där som vi alla vill att andra ska vara mot oss. Sådant vi längtar efter. Gårdagens söndagsskolelektion handlade om precis detta och visst var hundar nämnda som ett levande exempel av trofasthet. Barnen fick lära sig att vara någon andra kan lita på, även då vinden vänder.  Att man ska göra det man lovar, även om det kommer något bättre eller roligare på tapeten. Att vara trofast andra, men också lära sig att Gud är just detta vad som än sker. Inte alltid lätt, men övning ger färdighet. 

Den här lilla, trötta är helt i min smak.