Vi krigar på

Under den varmare perioden av året är det alltid samma kämpande. Kriget mot de små, svarta, snabba myrorna är i full gång mest hela tiden. De dyker upp överallt, ofta på de ställen man minst förväntar sig. I vattenkokaren, i flingpaketet, inuti fönsterkarmarna ... till och med kylskåpet  får sig ett regelbundet besök. Minsta lilla, lilla springa ses som ett välkomnande till en femstjärning restaurang. På grund av alla de sockerbitar som sågs i de svenska myrstackarna under barndomen hade jag ju gått omkring och trott att myror har försmak för sötsaker, men ack så fel jag haft. Iallafall de afrikanska verkar ha ett avancerat smaksinne där både sött, salt och vatten ingår.

Vi krigar på och självklart har vi vunnit många slagsmål. Numera befinner sig mycket av våra torrvaror i frysen eller i tätt förslutna burkar. 

Vi lämnar inte en tillstymmelse av smulor och matrester på bänkar och golv. Och så har vi ju det klassiska vapnet,  det som snabbt tas till handa då de upptäcks. Det drastiska namnet Doom på odjurssprayet förklarar ganska tydligt krypens öden.  

Tidigare har vi helt vunnit kampen över de pyttigaste larver som på något förunderligt sätt las i allt från havregrynen till mjölet, och som om tid fanns utvecklades till små flygande malliknande tingestar. En erfarnehet rikare och jag vet var ifrån sura godismaskars smak är inspirerad från.

Det verkar som geckoödlorna, både hatade och älskade av många, inte alls tycker om myror. Kanske är de för snabba och krypiga. Geckosarna finns i alla hushåll, i nästan varje rum. Deras huvuduppgift (och enligt mig ansvarsområde), är att fånga krypen med sina långa tungor för att sedan äta. Myggor, flugor och annat smått och gott slukas ner och det tackar vi för!