Fikakulturer

Svenskar har en alldeles speciell relation till fika, det vill säga (helst) kaffe med något sött tilltugg. Berättar man om 11-kaffe, eftermiddagsfika eller kvällståren här nere i södern, får man en sned blick och ett stort frågetecken som svar.  Jag har insett mer och mer, hur konstiga svenskar egentligen är. Kanske har vi ett större sötsug än andra? Eller kom fikakulturen helt enkelt till för att pigga upp mörka, tråkiga dagar en aning och sen följde det med av bara farten resten av året?  Visst finns det något slags fika här också, men inte alls på samma sätt. Och det finns definitivt inte ett bra samlingsord för det. Tea time klingar inte lika bra.

Någon gång ibland i slutet av ett besök hos en förhoppningsvis, blivande fosterfamilj, vill mamman bjuda på något som tack för att vi hjälper dem på vägen till att få en dröm uppfylld. Att tacka nej är då lite grand som om att inte visa respekt. Det är inte helt ovanligt att värdinnan först kommer med en balja ljummet vatten och en handduk, så jag och närmaste kollegan som ofta gör hembesök tillsammans, kan tvätta händerna rena. Sedan  dukas det fram. Två glas kolsyrad dryck med konstig färg och några kex på ett tefat. Familjen håller sig i bakgrunden och låter gästerna vara i fred. Alltid samma, i alla hem på landsbygden. Iskall dryck är härligt en het dag, men att vänja sig vid att sitta ensamma vid bordet tog tid, eftersom jag lärt mig att fika är ett sätt att umgås. Men, vem är jag att ändra?