Vilken förändring!

Stora, skrämda ögon, med en blick långt där borta, är vad jag kommer ihåg av Thabo när han anlände till centret. Den lille killen hade varit med om mycket, han hade sett ännu mer. Närhet och värme var något främmande. Det inåtvända följde honom under en lång tid, men även en hel del ilska mot andra visades. Slag och bråk mot jämnåriga. Jobbigt? Ja, men vem kan skylla det på honom. Hur är det möjligt för ett barn i förskoleåldern att sätta ord på, eller ens förstå, allt det där hemska, skrämmande som fyller tankarna?

Nu är Thabo en av dem som lär känna en alldeles ny familj, en som längtat efter en liten kille som han. Vilken förändring! Pojken har helt plötsligt förändrats på ett drastiskt sätt. Han är glad, visar ofta stora leenden. Han är lugn och nästan harmonisk. Thabo pratar och berättar om de nya familjemedlemmarna. Han som knappt yttrade sig alls förut. Tänk att känslan av tillhörande och att få vara centrum i andras liv kan göra så mycket!

Flera gånger har jag kört honom till det hem, han om en tid kan kalla sitt egna. Thabo sprudlar och kan inte vara tyst där i bilen. Hans leende är enormt, då han ser mamman som snabbt lyfter upp honom i famnen som ett välkomnande när vi anländer.  Han vinkar lite smått när jag kör iväg från trädgården ut mot grusvägen, med intresset mot det nya.

Det värmer en socialarbetares hjärta då andra kring honom ser förändringen i pojken och ännu lite mer när hans egna barnskötare visar innerlig glädje och tackar för att just Thabo har fått en sådan bra mamma!