Rädsla och nyfikenhet

Att ha blekare hud än många andra kan vara rätt lustigt, iallafall enligt mig. Speciellt när det på något sätt är förknippat med barn.

Största delan av dagen spenderades återigen på landet, långt från en mer blandad befolkning. Jag satt i soffan i vardagsrummet och pratade med en kvinna, då hushållets barn kom hem från förskolan. Stora, stora ögon och de tre små satt stilla som ljus så långt borta från mig som möjligt och vågade knappt titta mot mitt håll. Den yngsta skrynklade ihop pannan och osäkerheten lyste i hela ansiktet. “ Vad är detta? Vad gör denna skrämmande tant här?” verkade hon tänka.  Efter en stund slappnade de äntligen av en aning, när de insåg att jag inte ville dem något ont. Och jag var tacksam att jag inte skrämt någon till tårar den här gången. Bara en liten stund senare händer det motsatta. Redan i dörren har jag en liten brun hand i min. Den leende 4-åringen lämnar endast min sida för att hämta ytterligare något att visa. Det är allt från veckogamla hundvalpar till foton och leksaker. Han kan inte vara tyst för en sekund och kallar mig teacher om och om igen.

Ärlighet varar längst, som det heter. Barn kan man inte lura, vad de känner och tycker kan man lätt läsa. Att vara annorlunda kan framkalla viss rädsla eller nyfikehet, vilket ju också är ganska så naturligt. Men med tiden vänjer vi oss vid det mesta.