Hur har de det nu?

Mina tankar har de sista dagarna ständigt sökt sig tillbaka till tjejen vi hälsade på tidigare i veckan. Vi  parkerar bilen på kullen utanför det stora plåtskjulet. Himlen är mörk och några enstaka regndroppar letar sig ner. Den unga kvinnan kommer snart för att möta oss med en liten en på höften och en 4-åring skuttandes bredvid. Hon visar vägen ner för slänten, förbi de spartanska skjulen, fram till det skjul hon kallar sitt eget. Det hem hon hyr för cirka 50 kronor i månaden. En skänkt säng, en trasig kontorsstol, ett litet bord för matlagning samt ett ännu mindre bord för hygienartiklar och några enstaka mjukisdjur är det enda som får plats. Det är det enda som är hennes.

Jag har träffat henne förut, men det var ett bra tag sedan. Det är första gången jag har tillfälle att höra hennes historia. Hennes livsberättelse. Nu i efterhand  försöker jag sätta mig in i hur det är att ha bott i en kåkstad mestadelen av livet. Hur det är att stundom ha vuxit upp med en destruktiv mamma och stundom flyttat från ett barnhem till ett annat. Hur det är att se sitt äldre syskon följa i mammas fotspår, då man själv insett att det finns ett annat sätt att leva. Hur det är att överleva med sina egna småttingar i en farlig värld. Hur det är att spara pengar i ett helt år för att kunna köpa sig ett par nya skor.

Hon är förvånadsvärt stark inombords. Hon frågar efter råd,  Hon undrar hur hon ska kunna livnära sig, då de jobb hon söker aldrig blir hennes. Hon vill se en förändring för sig och de älskade barnen. Hon förväntar sig inte att vi ska göra det åt henne. Hon lyssnar och tar åt sig.

Just nu sitter jag i sängen med ett varmt täcke och en extra filt med en laptop i knät. Jag fryser inte alls, även då kyliga vindar numera viner där ute. Jag tänker på denna lilla familj som endast äger två filtar. På deras skjul, där väggarna inte räcker helt upp till taket. Dit regnet söker sig in. Hur har de det nu?