Nästan lite chockad

Jag blev nästan lite chockad, då en av mina kollegor var ledig under några dagar och jag fick hoppa in för henne då det behövdes. Hon är vår socionom, som i vanliga fall tar emot telefonsamtalen  då barn planeras att bli omhändertagna och som behöver ett temporärt boende på centret. Nog är jag väl medveten om alla flickor och pojkar som kommer och flyttar ut, men att det skulle vara så mycket. Varenda dag ringde socialsekreterare från olika kontor med förfrågningar. Det handlade om barn i olika åldrar, från olika slags tragiska omständigheter. Om det var en tillfälligthet, eller om det alltid är så många vet jag inte, men kommer absolut ta reda på. Jag vet bara att det har fortsatt i samma takt efter att hon återigen kommit tillbaka. Vissa barn har anlänt, vissa inte än.

Jag funderar ofta, ofta på vad som egentligen har gått fel. Vad är det som gör att så otroligt många föräldrar och morföräldrar, i ett och samma område, inte kan eller inte vill ta hand om sitt egna kött och blod? Vad är det som gör att man överger en bebis inlindad i en filt på trappan till en helt okänd person? Hur kan man slå och slå, utnyttja och misshandla?  Hur kan man lämna sin 5-åring ensam hemma tillsammans med småsyskonet i flera dagar utan minsta tillsyn och mat? Det är lätt att skylla på fattigdom, okunskap och sjukdom, men det måste vara något mer... Jag kan bara ana vad som pågår, men söker ändå förståelse.