Inga ovanligheter

Lokalen som i vanliga fall är en stor rymlig kyrka, fungerar under veckorna som dagis drivet av den 71-åriga kvinnan, som inte helt ovanligt tar hand om 20-talet små helt ensam.  Barnen hade vila och låg under varma filtar på madrasser på golvet. Iallafall de flesta.  Där mitt i allt gick som vanligt månadens stödgruppsträff av stapeln. Inte så många fostermammor anlände den här gången, men vi hade nog inte förväntat oss mer. Regnet strilade ju ner och det var lerigt och dant.

Jag satt i bilen och arbetade en stund. En tonårstjej i skoluniform anländer. Hon kilar in och hämtar en av bebisarna, som hon knyter fast på ryggen med en filt och går sedan hemåt. Jag vill tro att det är ett småsyskon, eller kanske ett syskonbarn, men jag vet bättre.  Det är förmodligen  hennes egna lilla knyte. En ung, ung mamma, som egentligen inte är redo att ta ansvar för ett barn.  Ännu en av många mammor,  som själva inte hunnit växa upp. 

En liten blick av dagen som passerat. Inga ovanligheter i min värld, men ändå så olika från västvärlden jag ändå kommer från. Här har rollerna kastats om på något sätt. Unga och gamla. Roller som blandats om.