Men, vad händer med dem?

Jag smög in, tyst och försiktigt, för att titta till det nyaste tillskottet på småbarnsavdelningen. Så liten och fin, låg han där och sov tyst i spjälsängen. När jag drog ner filten lite grand, rynkade han pannan som bara små barn kan. 13 dagar och redan omhändertagen. Jag känner till hans bakgrund och familj och kan bara konstatera att mitt i allt det tragiska var det ändå bäst att den lille kom hit.

Raden av barn i behov av ett tillfälligt hem verkar inte sina. Så snart ett barn flyttar ut, anländer nästa. Centret är nästan alltid fullt, speciellt avdelningen för de små. Ibland måste vi säga nej, för inte ens vi har plats för alla. Men vad händer med dem?

Mina, våra och kanske dina böner handlar så ofta om dessa de minstas liv och framtid. De som också har all rätt i världen att växa upp under trygga förhållanden, men som skadats innan de knappt börjat leva. En början som inte är den bästa, men som kan komma att bli något riktigt bra.