Att inte ge upp

Han var ett av barnen på centret. Pojken var liten i växten, ganska så tyst. Han hade ett ljuvligt leende. Den lille bar alla tecken på att hans mamma druckit alkohol under graviditeten. Alldeles för mycket. Han utvecklades väl, men kommer för resten av sitt liv få leva med inlärningssvårigheter.

Nu har det gått rätt många år sedan pojken lämnade oss. Hans nya mamma tillhör en av organisationens stödgrupper för fosterföräldrar, så jag får rapporter och lite då och då träffar jag allt på honom. Det är så roligt att följa på avstånd och se hur han växer upp, älskad och sedd för den han är. Visst har han det kämpigt på lektionerna i skolan, men trygghet väger så mycket mer.

Pojken tillhör helt klart den grupp av barn som i vanliga fall anses vara svårplacerade. Det villl säga de barn som det är svårt att finna fosterhem eller adoptionsföräldrar åt. Jag måste säga att jag är så stolt över hur organisationen kämpar för de små. De utstatta. De utan en egen röst. Att just vi får arbeta med fantastiska människor, som helt osjälviskt offrar så mycket för att välkomna okända barn till sina familjer. Ofta till och med de, som annars skulle fått spendera resten av sin barndom på ett barnhem. Tonåringarna, syskonskarorna, de med lättare förståndshandikapp. Vårt motto är att tänka på våra egna barn, de vi har runt omkring oss där hemma. De vi älskar och inte kan leva utan. Om det skulle hända oss något, hur vill vi att de ska växa upp?  Hur vill vi att de ska behandlas? Vilken framtidsdröm har vi för dem? Med det i tankarna arbetar vi vidare och gör det bästa vi kan för att försäkra att barn får det de så väl behöver.  Jag kan inte säga att det är lätt alla gånger, men det gäller att inte ge upp!