Via ryktesvägen

Jag är övertygad om att du vet att miljontals personer lever med HIV-viruset i södra Afrika. Det är inte direkt en hemlighet för omvärlden. Bromsmediciner har funnits till för alla som vill ett bra tag nu, men jag  minns hur det var innan då jag först kom hit. Utmärglade personer med ledsna, håliga ögon, mörka fläckar och många sår på kroppen, mest överallt.  Barn och vuxna. De flesta dog. Barnen på centret med det fruktade viurset fick vitaminer och antibiotika. Bromsmediciner var bara för de som var förunnande med riktigt bra ekonomi.  Numera är medicinerna gratis och livet har vänt. Sjukdomen har fortfarande inget bot, men det går att leva vidare. Hälsosamt och rikt.  Det finns en framtid.  Tills nu ...?

Jag blev alldeles kall då jag via ryktesvägen fick höra att staten inte har betalat läkemedelsindustrin och att de därför håller inne dessa livsnödvändiga tabletter, vilket gör att sjukhus och kliniker inte längre har tillräckligt i lager. Som den googlare jag är, ville jag inte tro att detta är sant.  Jag sökte artiklar och fann att det förmodligen fanns sanning i det sagda. Inte direkt att staten inte dragit sitt strå till stacken, mer om dålig kommunikation, korruption och annat. Jag som så gärna vill se saker i ett positivt ljus, men som så ofta slåss med det, ser direkta konsekvensker. Negativa sådana. Jag vet redan att personer går hem tomhämta  och får vänta tills lagret fylls på. Medicinen som måste tas varje dag, samma tid, för att verka effektivt. Tas den inte som den ska är risken stor att man blir resistant och immunsystemet snabbt bryts ner. Efter flera månader såg jag för bara någon vecka sedan att nyheten nu nått de stora tidningarna. De utsatta verkar inte bara vara de med HIV-smittat blod, utan även de som drabbats av diabetes och andra kroniska åkommor. 

Iallafall enligt mig, så är människoliv inte något man leker med. Så, här behövs en hel del vishet, passion och bön, för det här måste ju bara få en lösning. Så snabbt som möjligt.