En kontrasternas jul

Jag kan bara konstatera att det på många sätt varit en kontrasternas jul i år. Tankarna går först till de tre syskonen som anlände till oss under eftermiddagen på självaste julafton. Jag jobbade, och som enda socialarbetare på centret för dagen, var det min uppgift att ta emot dem. Det hela var akut och barnen kom utan några som helst tillhörigheter. Nu verkade de mest tycka att det var spännande med allt det nya och det stundande julkalaset jag berättat om, men jag undrade för mig själv hur de skulle känna sig och hur de skulle agera då allt lugnat ner sig och det är dags att gå till sängs. Och hur det kommer vara då de vaknar upp igen på juldagens morgon, som är familjedagen nummer ett. På en främmande plats med främmande människor.

Sen var det då de två pojkarna jag tidigare på dagen skjutsat till deras respektive, blivande fosterfamiljer. Det är inte tid för dem att flytta riktigt än, men vi hade anordnat så att de kunde spendera långhelgen med de som kommit att bli allt viktigare i deras unga liv. Jag kände ett sådant lugn när jag satt där i en vardagsrumsoffa precis bredvid en blomma pyntad med både glitter och färgglada kulor. Den blivande fostermamman var så glad och berättade att hon ville att husets barn skulle få uppleva en jul med riktig familjegemenskap med allt vad det innebär med klappar, god mat och gudstjänst i kyrkan. Och, det var lite så det var hemma hos mig också. Hos min egna lilla ihopsnickrade familj, med de långväga gästerna. Vi firade med just dessa ingredienser och lite där till.  

Jag känner tacksamhet, för jag vet att de nyanlända syskonen just nu blir väl omhändertagna och att barnskötarna vet vad de ska göra då gråten, rädslan eller ilskan tar överhand. Jag känner tacksamhet för jag vet att killarna som fått fira jul för första gången i en familj har omtänksamma och kärleksfulla personer kring sig. Jag är tacksam att även jag är omringad av människor som betyder mycket för mig och att jag inte behöver vara ensam en jul som denna.