Inte helt enkelt att skaka av sig

Vi hade inte setts på ett tag, men nu satt vi tillsammans i det runda huset på landet. Hon, en tonåring gravid i sjunde månaden, berättade  att hon var nervös och rädd inför den kommande förlossningen, men att hon annars mådde bra.

Vi har följt hennes väg genom åren, ibland nära, ibland på avstånd. Hon har bott med ett antal familjer under uppväxten. Hos släktingar och andra. Hon har  också tillbringat år i olika hem för barn och ungdomar. Och, allt började när hennes mamma dog, då hon fortfarande var en liten flicka. Livet har tagit henne med på kringliga och gropiga vägar med många uppförsbackar. Nu senast hade släktingarna meddelat att hon måste packa sina saker och flytta ut direkt. Idag har hon sin tillhörighet hos en annan familj i området. Pappan till barnet har lovat att stötta dem båda.  

Solljuset skiner in på golvet och vi blir bjudna på kall dricka. Samtalet flyter på, när en fråga ställs som inte är helt enkel att skaka av sig. Kvinnan som tjejen bor hos nu undrar utan krussiduller “kan ni agera mostrar/fastrar åt Asanda (fiktivt namn)? Hon har ju inga andra.” Plötsligt slår det mig att hon har rätt. Tjejen har ingen att anförtro sig åt på riktigt, ingen som känt henne en längre tid. Det får mig att känna sorg och återigen undra hur det kunnat bli så här. Var tog alla ansvarstaganda vuxna vägen under hennes uppväxt? De som skulle ha guidat henne mot en ljus framtid och som skulle delat glädje och sorg med henne. Nu sitter hon där bredvid en annan kvinna, som faktiskt vill henne väl och som stöttar henne så mycket hon kan. Det ger mig visst hopp och nog lovar vi att hålla kontakten och se hur vi kan stötta henne med materiella saker åt bebisen.  Kollegan och jag säger hej då och vi kör snart sakta där ifrån på den smala grusvägen med frågan upprepandes i minnet.