Påtaglig förvandling

Hon ler stort, ser så strålande glad ut. Och vacker. “Jag fick något i skolan idag.” “Jaha, vad var det för något?”, svarar jag. “Ett klistermärke.” “Vad kul, är det för att du har gjort riktigt bra ifrån dig?”. “Nej, jag har blivit ordningsvakt. Och, jag kommer ansvara för förskoleeleverna”. Hon springer in till tjejernas sovsal och kommer snart tillbaka, inte med ett klistermärke, men med en liten namnskylt som snart kommer pryda den nystrukna skolskjortan. Stoltheten och glädjen är stor.

Jag känner henne inte så väl. Den lite större tjejen på centret, men vi möts i trappan ibland. Trots det kunde jag inte undgå att se den påtagliga förvandlingen som hänt. Inte för så länge sedan var hon helt klart deprimerad, så djupt att det kallades in extra hjälp. Hon och syskonen anlände, emotionellt skadade och försummade som så många av de andra barnen som kommer till oss på centret. Men nu var det som att möta en helt annan tjej. Jag kan inte låta bli att tänka på allt det som bidragit till det hela. Att bli sedd, hörd och att ha personer som bryr sig och låter henne vara ett barn utan onödigt mycket ansvar. Att få terapi, att lyckas och att slippa den direkta oron om vad som ska hända här näst. Ett steg i taget, tillsammans med andra, gör susen.

Jag gratulerar flickan och glädjs med henne. Jag kan inte vara tyst, utan måste direkt berätta för kollegorna som jobbat med henne. Delad glädje är dubbel glädje, som det heter.

Notera att tjejen på bilden inte har något med texten att göra.