Bekräftelse

Det knäpper i plåttaket från vinden som tagit fart där ute. Halvkyligt drag letar sig in genom det öppna fönstret. Jag småhuttrar, men känner ändå värmen i rummet. En helt annan värme. Vi sitter i ett av det lilla husets sovrum. Några av oss på den låga träbänken och andra, som jag, på en av de välbäddade sängarna. Vi samtalar om hur livet har ändrats för dem. För den unge mannen, som hunnit passera barndomsåren och hans fostermamma, som från första stund de träffades kände en tillhörighet till honom. Båda talar och det går inte att undgå att se hur mycket de betyder för varandra.

Ynglingen spenderade år på barnhem. Han var blyg och fann det svårt att lära sig det han skulle i skolan. Han var ett lätt offer och de äldre killarna på hemmet drog sig inte för att både reta och slå honom. Varje gång han såg någon av dem närma sig, knöt det sig i magen. Han hade tyst tittat på när många av de andra barnen åkte för att hälsa på släktingar under skolloven. Men, inte han. Killen hade sett hur andra flyttat för gott.  Pojken drömde. Han önskade att även han skulle få någon att kalla sin familj. Flera gånger under samtalet den sena eftermiddagen nämnde mannen hur mörkt hans liv var, men hur det plötsligt vände när det äntligen var hans tur. Han kom ihåg den stora lycka han känt och den stora kramen den ensamstående kvinnan i det lilla huset på landet gav honom då han välkomnades att spendera lovet med henne. Pojken hade varit nervös och bekymrat sig över om sårande ord och slag skulle möta honom här också, men känslorna byttes snabbt ut mot glädje. Kvinnan som senare kom att bli hans alldeles egna fostermamma tillade leende hur han så gärna ville stanna kvar hos henne, när det var dags att återvända till barnhemmet efter lovet.

Historien skulle ha kunna sluta här, men återigen blev livet allt mer komplicerat för den unge killen. Barnhemmet stängdes abrupt och barnen blev snabt flyttade till olika center. Pojken kom till oss under en kort period och fick av någon anledning sedan flytta vidare till ännu ett nytt ställe. Kvinnan undrade, så gjorde även vi. Vad var det som föregicks? Hon ville ju mer än gärna bli hans mamma. Vi kunde lokalisera honom där han var och med hjälp av socialsekreteraren slog hans dröm så småningom äntligen in. Han fick för första gången i sitt unga liv känna tillhörighet, kärlek, stabilitet och frihet. Han som ingen hade, fick någon att kalla sin egen.

Åren har gått, men det han kände då de precis blivit en familj har blivit starkare. Fostermamman har fått honom att växa som person. Han har gett henne ett rikare liv på alla plan. Trots att vinden fortsatte vina där utanför väggarna, var värmen påtaglig i rummet. Blickarna de gav varandra under samtalet talade kärlek och omtanke. De två har kämpat tillsammans. De två mot världen.   

Det var dags för oss att åka hemåt. Iallafall jag kände mig nästan lite upprymd. Jag kände mig så otroligt stolt över dessa starka, förstående kvinnor vi arbetar med. De gör skillnad, de gör underverk i trasiga barns liv. Jag hade precis fått det bekräftat för mig igen.