För andras bästa

Att arbeta i trädgården ger ypperliga tillfällen att begrunda vardagen i lugn och ro. Det där man precis går igenom. Jag var upptagen med rabatten, medan B sysselsatte sig själv precis bredvid. Tankarna gick som så ofta sin egen väg och jag tittade på den snart 10-årige killen, som helt ovetandes fortsatte med sitt. Livet kunde tett sig så olikt för honom. Allt kunde varit annorlunda. För honom, men också för mig.

De två senaste veckorna hade jag varit engagerad i en familj, vars krokiga vägar lett till oss på jobbet. Barn och föräldrar vars liv kantats av en hel massa svårigheter, som format dem och som gjort dem till dem de är. Vissa val kunde gjorts annorlunda kan man tycka då man tittar på från utsidan. Men, något som är säkert är att det behövs ett nätverk av personer som kan leda dem framåt för att de ska komma på fötter igen. Mina tankar gick vidare till ett möte som gick av stapeln för rätt länge sedan. Vi som kollegor samtalade som så ofta annars kring barn och vad som är bäst för dem. Någon sa plötsligt, lite skämtsamt. Var kommer bebisar ifrån? Ja, det visste vi ju alla, men frågan som följde direkt efter var mer seriös. Var kommer trasiga barn ifrån?  Även här visste vi vad svaret var. Från traisga familjer! Omständigheter eller val har lett till trasiga och förstörda vuxna och sådana finns det gott om. Oftast helt ommedvetet förs det söndriga över från personen i fråga till deras egna barn. Man vet inte bättre, eller har för länge sedan glömt var spärren bör vara. Inte helt sällan upprepar beteenden sig generation efter generation.  Vi ser bevis på detta om och om igen. Barnen som anländer till centret, så små de än är, har redan gått igenom svårigheter som satt spår. De är oönskade, övergivna, sjuka, svikna, oälskade, utnyttjade, slagna eller utfrysta. De har varit vittne till föräldrars bråk och misshandel, missbruk och så mycket mer. Mycket ofta handlar det inte bara om ett komplicerat problem i en familj, utan flera.

Men, varför fortsätter hemskheterna? Det får ju ingen att må bra. Här kan du och jag ge en hjälpande hand.  Även om våra egna liv kan te sig bra mycket bättre än andras, bör vi dra vårt strå till stacken. Av någon anledning drar sig gemene man för att rapportera då man anar att något inte står rätt till. Vi vill inte bli indragna, göra det obekvämt för oss själva.  För det kommer det bli om vi bryr oss. Jag tänker inte bara på lärare och sjukvårdspersonal, som enligt lag måste meddela då de misstänker att något är fel. Även jag som granne, eller släkting. När vi väljer att vända ryggen åt eländet, så har vi gjort vårt val. Vi godkänner det som händer bakom stängda dörrar, när vi istället kan hjälpa andra att ta sig ur liv av skräck, ångest, ovisshet och oro. Nej, rapportera hellre en gång för mycket, än en gång för lite. För andras bästa.