Utöver det vanliga

Två veckor i rad har jag och närmaste kollegan fått flera tillfällen att göra det vi tycker är allra roligast. Eller, ska jag kanske säga det som är mest spännande av allt det vi gör? Det där som är lite utöver det vanliga och som får adrenalinet att pumpa aningens extra. Jag talar om att leta efter försvunna personer. Vi läser igenom gamla journalanteckningar, ringer före detta involverade social arbetare och andra telefonnummer vi kommer över, besöker platser och frågar oss runt. En ledtråd leder till en annan. Det går inte alltid snabbt, men fungerar många gånger. Det är inte alltid vi hittar den där försuvnna personen, men mer och mer information samlas och vi kommer närmare svaren på vad som egentligen skett.  Kollegan skyller på mig att jag smittat av mig av mina detektivambitioner, men det bjuder jag på. Vi är ett ypperligt team, vi två!

Nyligen började vi vår sökning efter en pappa, vars enda ledtrådar vi hade var ett namn och namnet på en by. Hans barn har inte träffat honom på många år. Mamman är död sedan länge och planerna är att syskonen ska få flytta till en av organisationens fosterfamiljer så småningom. Just nu bor de någon annanstans, men vi hjälper deras socialsekreterare från annan ort. Vi bor närmare och assisterar gärna med det vi kan. Så, en varm eftermiddag tog vi golfen och gav oss av till platsen pappan sägs komma ifrån. Upp och ner för kullarna. Vi frågade oss fram till en familj med samma efternamn som honom. Det är så att människor med samma efternamn räknar sig som släkt, även om det kanske är väldigt avlägset, eller kanske inte alls. Det hade regnat och nu var det stopp. Det var omöjligt att köra vidare på grusvägen, så vi låste bilen och fortsatte gå. Till nästa hus och nästa. Ingen kände till mannen. Hemma hos en kvinna, tändes hoppet lite grand. Vi satt på träbänken i det runda, lilla huset, när hon fortsatte laga mat över den öppna elden och berättade fritt sin historia. Hennes son brukade arbeta i storstaden och kom en gång hem på besök tillsammans med flickvännen och deras bebis. Efter det dog sonen och hon träffade aldrig kvinnan och barnet igen. Det var länge sedan nu. Årtalen stämde ungefärligt, men namnet var fel. Ytterligare en dörr stängdes i vårt sökande. Eftermiddagen var sen och vi fick vända hemåt, men förhoppningsvis har vi tid att fortsätta inom en snar framtid. I en annan del av byn.