Aldrig någonsin kunnat ana

Jag såg några tonåringar på väg till affären mitt i centrum häromdagen. De hade promenerat från högstadieskolan, precis så där som jag och mina kompisar gjorde ibland på rasterna en gång i tiden. Från exakt samma skola. Vad unga de såg ut. Långa och gängliga. Spralliga, småskrattandes. Jag tror inte att de observerade mig alls, men jag såg dem. Vad mycket man inte visste i den åldern? Även om man förmodligen trodde det. Då kändes det som en hel evighet tills millenieskiftet och jag hade väldigt vaga planer om framtiden. Jag hade väl aldrig någonsin kunnat ana vad livet skulle föra med sig. Precis, som för de flesta av oss när vi var så mycket yngre än vi är idag.

Tänk om jag hade vetat vad jag vet nu. Hur det skulle bli. Då hade jag nog inte trott att det verkligen var mig det handlade om. Att jag skulle korsa Atlanten och ta hand om barn i en familj. Att jag skulle jobba i fabrik på hemorten och senare flytta norrut för att plugga till socionom. De tankarna fanns inte alls. Att jag ännu senare skulle leva mitt liv i södraste Afrika och ägna massor av tid kring barn och familjers välmående. Jag trodde ju att jag skulle jobba i någon affär. Ett riktigt långtidsperspektiv fanns inte. Här och nu. Kanske nästa år. Jag kan inte minnas mycket om hur min världsbild såg ut då.

Jag tänkte lite på det där när jag var gäst i min svenska kyrkas söndagsskola härom helgen. Vad som påverkar oss och formar oss till den vi blir. Hur vissa barn redan tidigt vet vad de vill, medan andra inte har en aning. Vilken förmån det var att träffa barnen och få dela med mig lite om en annan värld, så olik deras. Nu kunde jag förklara för dem hur det kan vara att växa upp i en annan världsdel och jag kunde besvara nyfikna frågor. Kanske så ett frö, till en framtida passion.  Något de inte har en aning om idag, men som någon gång kanske kan komma upp till ytan. Livet är spännande.