Det extraordinära

Jag står och pratar med någon på småbarnsavdelningen, när jag känner hur det rycker i bilnycklarna jag har i handen. Jag tror att det är en av småkillarna, som alltid vill ha uppmärksamhet och som gillar bilar väldigt mycket. Men när jag tittar ner ser jag in i ett par stora, mörkt bruna ögon. Ett leende leker i ansiktet och hon är bara så söt. Den ett-åriga tjejen har sagt hej på sitt sätt. Och jag känner mig glad. Och, tacksam! Hon har valt mig att kommunicera med.

Det finns mycket i vardagen, som vi tar för givet, men egentligen borde vara tacksamma för istället. Tänk hur mycket trevligare och gladare tillvaron vore då. Förutom den ovan nämnda händelsen, har jag tänkt till vad som har gjort mig tacksam den här sista veckan under år 2017. Det är faktiskt ganska mycket.  Det ljumma sommarregnet som föll igår och jag kunde sitta på verandatrappan och bara titta. Mogen, söt mango med glass. Den guidade turen jag hade förmånen att göra med de svenska besökarna utanför de vanliga turistställena. Att jag har hunnit läsa ut mina julklappsböcker. Fick dem lite innan jul, men ändå. Att jag för en gångs skull kunnat vara med centrets barn på hela två sommarlovsutflykter och kunnat lära känna dem lite mer. Bs whatsapp-meddelande från utlandet med en hel massa vintriga emojies och med texten “new year's tomorrow, santa is gone”. Inget speciellt, kanske ni tycker. Men det är ju så det ska vara, det lilla borde ju vara det extraordinära, som får oss att se postivt på oss själva och omvärlden.

Jag vill försöka bli mer tacksam, men jag vill inte se det som ett nyhetslöfte. Varför skulle jag det? Det borde ju komma naturligt, av sig självt. Att komma ihåg att se alla de välsignelser Gud placerat runt mig. Hela tiden.

“Sometimes the smalletst things

take up the the most room in your heart”

Winne the Poh