Det där med tid

Helt plötsligt har en hel vecka passerat på det nya året. Det gick definitivt fort! Hade jag kunnat, så skulle jag bromsa tiden lite grand. Ett år är ju ingenting, det kommer och sedan är det helt plötsligt över. Är det för att vi fyller veckorna med alldeles för mycket? Är arbetsdagarna kanske för långa? Kan vi inte prioritera rätt? Eller, är det ändå så att tiden faktiskt rullar på fortare än förut? Kollegorna och jag pratade om det där, och hade en känsla av att vi nog blivit lurade, eftersom det egentligen borde vara september. Att hänga med är verkligen inte lätt.

Men, vad ska vi göra då? Ja, jag har ingen aning. Ska vi skippa disk och tvätt ibland, för att ha tid för annat vi hellre vill göra? Dra ner på arbetstimmarna? Men då skulle iallafall jag bli stressad direkt, för jag vet att arbetet, både hemma och på jobbet, hopar sig. Tänker jag på det så är det nog uttråkade vi måste bli lite då och då. Ni vet, ha riktigt, riktigt tråkigt, för då släpar sig tiden fram. Personligen kan jag inte ens komma ihåg när jag var uttråkad sist. Som barn hände det ofta, men inte längre. Det har nog lite med ens personlighet att göra, men jag omfamnar verkligen den lilla tid som någon gång är helt fri från måsten. Bara få vara. Göra något jag vill. Egentid alltså, som är mycket viktigare än vi nog vill tro. Speciellt för sådana som jag, som hämtar kraft i min ensamhet.

De tre sista veckorna har jag faktiskt haft en hel del egentid, hör och häpna. Mina kära huskamrater befinner sig i annat land, och har lämnat mig kvar. Någon måste ju ta hand om Loui, kaninen alltså. Och, huset, trädgården, tvätten,  maten, bilen, matinköpen ....  jobbet. Ni, ser ju. Här finns ingen tid för långtråkighet, så jag vet inte det jag. Det där med tid är inte lätt att förstå sig på.