Inte alls med på noterna

Jag stannar utanför den höga grinden vid huset och får slå med bilnycklarna så metallen ljuder högt för att få uppmärksamhet. Snart öppnas dörren till huset och kvinnan kommer glatt ut och öppnar för mig. I dörren står en nyfiken två-åring och tittar. Hon har precis haft sitt allra första helgbesök hos den blivande fostermamman. Och, nu är det dags att åka tillbaka till det center hon bott mestadelen av livet. Jag följer med in och väntar medan de gör sig iordning för att komma med. Den lilla är något reserverad mot mig och visar tydligt hur hon föredrar henne hon lärt känna den sista tiden. Redan nu har de något tillsammans. När det är dags att åka, är hon inte alls med på noterna. Tårarna rullar och hon klagar högljutt. Lilltjejen vill inte alls följa med, även om den blivande fostermamman också stiger in i bilen. Jag har upplevet det här så många gånger förut och vet att jag inte behöver stressa.  Gråten glädjer mig nästan. Hon är så liten, men hon vet exakt. Hon vill inte tillbaka dit hon normalt bor, nu när hon fått en tillhörighet någon annanstans, där hon inte behöver dela med sig med en hel massa andra jämnåriga. Tänk att få så mycket egen uppmärksamhet. Hela tiden! Några besök till och sedan hoppas vi att det finns en tid hos domstolen, så att hon kan flytta.

Att växa upp på ett center, är lite som att vara på en förskola 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Det är rutiner, som följs till punkt och pricka, dag in och dag ut. Det är aktiviteter, men spontanitet är svårt att få till. Ensamtid händer väldigt sällan, samma som med miljömbyten. Det är personal som arbetar med barnen. Just det, det är ett jobb med lön och ledighet, men inga föräldrar som tar hand om sina barn ovillkorslöst. Det kan vara både tryggt och roligt många gånger, men det är långt ifrån ett riktigt hem.

Det är många som vill öppna så kallade barnhem världen över. Privatpersoner, organisationer och kyrkor sponsrar gärna. Jag om nån, är medveten om att det finns ett behov, att barn inte alltid kan eller bör bo med sina föräldrar på grund av olika anledningar. Men, långtidshem är inte den ultimata lösningen om vi tycker att alla barn ska ha möjlighet att växa upp och utvecklas med familjetillhörighet och sociala kunskaper. Det är därför jag älskar att jobba med familjehem och få uppleva hur bra det fungerar. Det är också därför mina kollegor och jag fortsätter att kämpa på med byråkratin runt det hela, för vi har ständigt barnens fortsatta liv i tankarna. Det hade varit så lätt att ge upp, men hur skulle vi kunna göra det?