Problem eller möjligheter?

Vi kör sakta förbi kåkstaden, som ligger längs vägen till industriområdet, någon kilometer från centret. Skjulen står tätt och det märks att det forfarande är skollov, för det syns fler barn än vanligt när man passerar. Det har brunnit där igen. Flera skjul finns inte längre kvar, bara lite svartbrända brädor. Några småkillar leker i oredan. Män sitter och dricker under ett träd. Några unga kvinnor står och pratar.

Jag guidar svenska besökare genom närområdets olika sätt att leva för att visa lite av Sydafrikas komplexitet. Som vanligt åker jag inte in i kåkstaden, om jag nu inte skulle ha ett riktigt ärende. Jag tycker inte om titta på människor som om de vore djur på ett zoo, bara för att vi är nyfikna. Det får räcka att få en lite skymt av dessa invånares verklighet. I bilen har vi en 6-årig tjej, som intresserat lyssnar när jag berättar. “Men, det är ju iallafall bra att dom fattiga har nånstans att bo,” säger hon när vi precis passerar en man som arbetar i sin lilla grönsaksträdgård utanför sitt ruckel, som nog många av oss skulle kalla det. Men flickan har så rätt, de har någonstans att bo. De har ett eget hem, något så uppenbart som ändå inte är alla förunnat.

Den lilla tjejen självklara konstaterande får mina tankar att snabbt flyga till den bok jag läste för inte så länge sedan. Den som handlar om hur ett välfungerande samhälle har en struktur där alla har en känsla av tillhörighet. Om förändringar ska ske, menar författaren att  invånarnas fokus ska bytas ut från problemen till möjligheterna som finns kring oss alla. Människors egna resurser och talanger är viktiga, samt att ansvarighet och engagemang  är nyckeln  till förändring. Ändringar som börjar på gräsrotsnivå håller i längden, även om det aldrig är en “quick fix” som man säger här.

Att växa upp i en kåkstad är inte säkert och knappast uppmuntrande. Det florerar mycket alkohol och droger, våld är vanligt och en hel del andra svårigheter  finns innanför de tunna väggarna. Det gäller självklart inte varenda invånare, men stora förändringar behövs absolut. Kommunen har börjat bygga lägenhetshus precis bredvid området, där en del familjer redan flyttat in, men det är så mycket mer som behöver åtgärdas.  Kåkstäderna har en  egen slags kultur och levnasstil som en del föredrar över annat, men om alla känner tillhörighet, som boken framhäver som väsentlig, är jag inte övertygad om. Men, det finns ett hopp. Lyft blicken från problemen och se möjligheterna! Agera mer än prata.